Sesongen som var 18/19 – Mikael Strandberg

I vår har vi gjort en rekke intervju med våre ambassadører for å høre litt hvordan deres skisesong var, hvilke utfordinger de møtte og for å få en liten oppsummering.
Her er en liten oppsummering fra vår gode venn og svenske eventyrer, Mikael Strandberg.

 

«Jag får också ofta frågan varför jag inte korsar inlandsisen, och svaret är att jag aldrig förstått meningen med att följa inkörda skidspår och turistleder där det inte finns en enda grönländare att prata med. Den här typen av självrealiserande turer är av inget intresse för min egen del, men jag förstår att andra kan ha nytta och nöje av dem för sin egen del.»

 

Jag fick mitt första par Åsnes (Nansen) i 2003 inför min Kolyma Expedition och ett nytt par efter återkomsten. Kolyma expeditionen var min första vinter Expedition, även om jag gjort korta vinterturer i de svenska Sarekfjällen (10 dagar) under flera år innan Kolyma. Innan det har jag cyklat (6.5 år), vandrat genom Massajland och ridit hästar genom Patagonien. Så jag har levt på mina resor sedan 1986 och idag främst på dokumentärfilm.

Hela familjen Strandberg flyttade i år till Qasigiannguit, ett isolerat grönländsk samhälle, öns 6 största stad med drygt 1000 invånare, bland annat för att kunna utforska inlandsisen och försöka få mer insikt i hur lokalbefolkningen såg på detta med klimatförändringar. Så självklart så fort det blev tillräckligt med snö så skidade jag nästan dagligen i den fantastiska omgivningen. Redan innan avfärden till Qasigiannguit visste jag att jag ville göra en längre skidtur norröver för att möta och träffa grönländare där samt njuta av denna fantastiska vildmark. Till följd av min dotter ögonsjukdom, så kom jag inte iväg förrän i mitten av maj och det var minst tre veckor för sent. Efter bara fem dagars åkning och dragandes en 80 kg tung pulka, så…försvann snön! Jag fick vända och dra pulkan över kala fjäll, myrar och sten tillbaka till Qasigiannguit. En fantastisk tid på sitt sätt, men ändå ganska misslyckad!

Jag får också ofta frågan varför jag inte korsar inlandsisen, och svaret är att jag aldrig förstått meningen med att följa inkörda skidspår och turistleder där det inte finns en enda grönländare att prata med. Den här typen av självrealiserande turer är av inget intresse för min egen del, men jag förstår att andra kan ha nytta och nöje av dem för sin egen del.

Med det sagt, så finns det så oerhört mycket outforskat per skidor längs de grönländska kusterna. Jag hoppas kunna göra det framöver.

Om jag exemplevis jämför med Svalbard, så går det inte att jämföra med Grönland, på inget vis. Storleken, grönländarna och känslan av total ensamhet och frihet, på så vis är Grönland unikt.

 

Og til slutt, vi må jo selvsagt spørre hvorfor du velger Åsnes ski!?

Jag har under alla dessa år aldrig haft problem med mina Åsnes. Att jag nu fick ett nytt par av Frank Juklestad, det berodde inte på att jag böna och bad om ett nytt par, utan jag undrade om han kunde fixa min Nansen original från 2003! Nu tyckte Frank att det var bättre jag satsade på Ingstad och det får jag hålla med på. De passar perfekt till Grönland! Kort och gott, Åsnes skidor gör sitt jobb i den allra mest krävande miljön. Med eller utan snö.